- Del 1 -
Oskar är i skrivande stund drygt två år gammal, så minnet av hans förlossning börjar bli lite småluddigt. Men med hjälp av förlossningsjournalen så ska jag försöka att återberätta så detaljerat som möjligt.
Så här på direkten så vill jag säga att jag hade inga förväntningar över huvudtaget innnan förlossningen. Jag gick in med ett öppet sinne och en stark tillit till personalen. Och jag är på det stora hela väldigt nöjd med hur det gick, trots att det var en hel del grejer som gick fel innan Oskar äntligen beslöt sig för att komma till världen. Det enda "målet" jag hade var att jag ville köra på utan smärtlindring så gott jag kunde, hur det gick med det får ni väl se.
Det hela började redan söndagen innan han föddes, så vecka 39+2, med att jag tyckte att det började sipprade lite vatten. Eller egentligen så sipprade det inte, det liksom sprutade. Men bara när jag kissade. Så jag satt på toaletten, kissade, väntade en liten stund och hoppsan det sprutar visst någonting ur mig. Jag kände att det inte var kiss, för ja det kändes inte som det helt enkelt. Och det kommer ju från två helt olika ställen så, duh!
Jag pratade med Per och min mamma, jag kommer inte alls ihåg vad vi sa, men vi beslöt oss för att åka in till förlossningen och kolla upp det. För vi visste ju att när vattnet går så så kan det sippra. Vi ringde antagligen in till förlossningen och rådfrågade också. Ingen aning om tiden vi åkte in, tror det var mot kvällen.
När vi kommer in dit så blir vi välkomnad av en väldigt trevlig barnmorska, ingen aning om vad hon heter. Hon vill ha bindan som jag har på mig, så hon kan avgöra om det är fostervatten eller inte. Det avgör man genom att lukta på den, vilket känns lite äckligt kanske men det är för att fostervatten har en speciell doft. Till skillnad från urin och flytningar så har fostervatten en distinkt söt doft. Tydligen. Hon undersökte min binda, som var i princip torr, eftersom det bara sprutade när jag kissade, och till vår besvikelse så kunde hon inte bekräfta att det var fostervatten. Hon gissade på att det nog bara var urin eller flytningar. Jag trodde inte på det, men det var ju inte så mycket att göra åt. Hon var iaf väldigt trevlig!
Vi åker hem igen och går och lägger oss. På måndagen så upplever jag samma sak igen. Det sprutar ju ur mig, inga enorma mänger eller så, men ändå! Det är inte kiss! Vi ringer till förlossningen igen, och åker in. Samma sak igen. Det är inte en bekräftad vattenavgång. Antagligen för att det är alldeles för lite i bindan för att kunna avgöra det. Så vi åker hem igen, igen.
När vi väl är hemma så går jag och lägger mig i sängen, är både trött och en aning besviken. medan jag ligger i sängen och typ läser eller något, så hör jag ett väldigt underligt ljud. Sovrumsdörren är stängd så det är svårt att veta riktigt vad det är. Jag går fram till dörren, öppnar den och hör då att det är Per som sitter och sjunger Lady Gaga. För full hals. Jag börjar filma telefonen och skickar iväg ett litet klipp till mamma som säger att Per nog försöker skrämma ut bäbisen.
Jag går fram till Per och frågar vad han gör, och han sitter tydligen och sjunger karaoke på datorn. Så självklart sätter jag mig i hans knä och sjunger med. Då medans jag sitter där så sprutar det igen! Och nu blir det faktiskt till och med en stor fläck på Pers byxben, lite ofräscht tyckte han. Ringde till mamma igen och nu var vi alla bestämda, det måste vara fostervatten! Men eftersom jag ändå hade en till till min barnmorska på mvc dagen efter så gick vi alla och lade oss.
Nu är det alltså tisdag och jag är på mvc och träffar min barnmorska, eller egentligen så var det inte min ordinarie barnmorska för hon hade gått på semester, men Kristina som jag fick istället var också jättebra. Och det var hon som hade hållt i föräldrautbildningen så vi hade ju träffats innan. Iaf så berättar jag för henne om vad som hänt de två senaste dagarna, de två besöken till förlossningen och sedan vad som hände hemma på kvällen. Hon tyckte då ganska bestämt att jag skulle åka in till förlossningen så att de kunde kolla, och förhoppningsvis bekräfta vattenavgång den här gången.
Så det gör vi, fast först så tog vi en tur på stan och köpte mjukglass och hade det skönt. Sen åkte vi in. Jag, Per och mamma (varför mamma följer med kommer jag skriva ett separat blogginlägg om). Vem möter oss då inte om inte den urtrevliga barnmorskan som vi träffade första gången vi åkte in, på lördagen. Jag berättade lite snabbt och vad som hände på söndagen och sen är det dags för en ny undersökning av bindan. Den är betydligt blötare den här gången och jag hinner knappt ge den till henne innan hon säger att nu var det en bekräftad vattenavgång. Jippi!
Jag kommer inte ihåg om det gjordes någon undersökning, men jag skulle gissa på att det nog togs en ctg-kurva och kanske även en vaginal undersökning. Men som sagt drygt två år sedan.
Det blir iaf bestämt att jag får åka hem igen i förhoppning om att förlossningen startar av sig själv. Om inte så skulle vi komma tillbaka dagen efter, onsdagen för en igångsättning. Anledningen till igångsättningen var att man vill inte vänta så länge efter att vattnet har gått innan bäbis kommer ut pga risken för infektionen hos både mamma och bäbis ökar ganska markant. Så vi åker hem igen.
Väl hemma så ska jag vila och se till att få kraft, för snart skulle ju bäbisen komma. Jag blir även tillsagd att ta tempen ungefär var tredje timme, och om det steg över 38 (?) grader tror jag så skulle vi ringa in. Precis innan jag skulle gå och lägga mig för att sova, så märkte jag att tempen var lite hög, så jag ringde in men de tyckte att eftersom jag ändå skulle in igen kl 8 så kunde jag lika gärna stanna hemma och sova. Och det gjorde jag. För inga värkar kom, och ingen förlossning startade.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar