Förlossningsberättelse: När Oskar kom till världen

- Del 2 -

Jag kommer att utgå från tidpunkterna och anteckningarna i förlossningsjournalen och sedan fylla på med vad jag minns själv. Det som står i kursiv stil är det som står i förlossningsjournalen.


2012-06-27 (39+5) 
08.13: 

Inskrivning. Inlägges på förl.avd, 19-årig 1-gravida. Inkommer pga induktion och långvarig vattenavgång. Klart vatten den 25/6 kl 21.30.


Vi kliver upp på morgonen vid ungefär halv åtta. Jag är sååå pigg. Jag är helt klart redo. Vi är ju ganska säker på att bäbis kommer idag, eller senast imorgon. Så vid kvart över sju tiden ungefär så åker jag, Per och mamma åter igen in till förlossningen. Eller vi bli faktiskt inskjutsade av min bonuspappa Micke. Även han verkar ganska uppspelt.


Väl inne på förlossningen så får vi ett rum och hälsar på barnmorskan som ska vara med oss, (jag kan inte alls komma ihåg henne men jag är säker på att hon var trevlig). Sedan görs det lite undersökningar som jag inte heller riktigt kan komma ihåg men en ctg-kurva tas, och barnmorskan känner också på magen för att kolla så att bäbisen ligger rätt. Vilket han gör.

Bara för att ha det sagt det så klassades min förlossningen som en högriskförlossning. Detta pga induktionen. Inte för att det egentligen var någon direkt fara för mig eller bäbisen.

08.35:

Förlossningsinduktion

Induktionsbedömning: 19-årig, inga tidigare förlossningar. Idag gravid i 39+5. Har haft enstaka sammandragningar sedan vattnet gick. 

Beslutat om induktion pga vattenavgång antal timmar. Cervixstatus: Föregående fosterdel huvud ovan b-ring. Cervix >50% utplpånad, mediumriktad, mediumkonsistens, öppen >1,5 cm. 

Beslutar om induktion med oxxytocininf efter ctg reg.

Nu tror jag att det är en läkare som vi träffar, som gör en vaginal undersökning. Läkaren undersöker livmodertappen och den är mer än 50 procent utplånad, och drygt 1,5 cm öppen. Läkaren bekräftar även att det är bäbisens huvud som ligger neråt. Det blir bestämt att jag kommer bli igångsatt med hjälp av ett verkställande dropp.

 Det finns flera olika sätt all bli igångsatt på. De vanligaste att börja med är tabletter som tas vaginalt eller en gel som lägg på livmodertappen. Båda dessa hjälper tappen att mogna för att förlossningen förhoppningsvis ska starta självmant. Vi skippar detta med mig. Antagligen för att det kan ta ganska lång tid med dessa metoder och i mitt landsting så vill man att förlossningen har börjat senast 48 timmar efter vattenavgång. Så jag tror helt enkelt att de ville ta det säkra före det osäkra och get the show on the road, typ.

09.00

Förlossningsförlopp

Mycket svårstucken, kärl spricker, undertecknad samt flera kollegor.

9.50

Beslut om att be IVA personal hjälpa oss sätta pvk, ringer.

Det här kanske verkar som en onödig sak att ta upp, men om jag ska vara riktigt ärlig så var det bland det jobbigaste under hela förlossningen. Jag är extremt svårstucken. Och något nålrädd. Och jag hade dessutom, som grädde på mosen, lagt på mig ganska så bra med vatten i armar och ben de sista veckorna innan förlossningen. Det hjälpte inte situationen.

Barnmorskan som vi hade då var hur gullig som helst. Men hon var ganska ny, så det var nog inte särskilt lätt för henne att sätta ett dropp på mig. Stackarn. Så hon provade två gånger, sen hämtade hon en något äldre och mer erfaren barnmorska. Hon gjorde också två försök, som misslyckades, och hämtade i sin tur ännu en något äldre och mer erfaren barnmorska. Och gissa vad, hon misslyckades också med sina två försök.

Så nu ligger jag där med 6 stycken misslyckade stick, och ömmande armar och händer. För det hade provats lite överallt. De beslutar sig för att inte försöka något mer utan säger att jag får åka ner till IVA (intensivvårdsavdelningen) istället. Där är de tydligen experter! 

De undrar om jag klarar av att gå själv, jag tvivlar starkt. Efter alla stick så är jag lite matt och yrslig. Jag tycker inte om nålar. Per kör mig i rullstol ner till IVA, mamma väntar i förlossningsrummet. En trevlig kille sätter in nålen på första försöket, och vi åker upp igen. Det verkställande droppet kopplas på kl 10.40 och jag får en dosa fastspänd på magen, för att hålla koll på värkarna.

12.00

Förlossningsförlopp

Börjar med lustgas 40/60 då Jennifer känner att hon hyperventilerar under sammandragningar.

Fram till den här stunden så har det gått ganska bra att hantera värkarna. Barnmorskan har varit in med jämna mellanrum för att höja effekten på droppet. Värkdosan verkar inte registrera alla mina värkar, påpekar mamma. Barnmorskan rättar till den och det verkar fungera bättre.

Värkarna blir betydligt starkare och jag börjar få svårt att hålla mig lugn och andas bra. Jag tror att jag pratar med mamma och Per om det och vi kommer alla överens om att lustgas nog kan hjälpa nu.

Någon gång under förlossningen så upptäcker vi att värkdosan faktiskt knappt fungerar. Jag har många värkar, och kraftiga men den registrerar bara kanske en tredjedel av de. Mamma säger det här till barnmorskan och vi får en ny som fungerar. Tack o lov. Jag har en känsla att de kanske ökade droppet lite för snabbt pga av att dosan inte riktigt funkade, men jag är inte helt säker.

12.59

Blir yr på lustgasen, vill ej ha den höjd, börjar känna att det behövs mer smärtlindring, föreslår EDA, vilket uppskattas. Narkos dr rings.

Värkarna känns VÄLDIGT mycket nu. Eftersom de är konstgjorda så är de intensivare är vanliga värkar. Jag känner inte av någon paus mellan värkarna alls. Jag förstår ju att det var pauser, men det var väldigt korta pauser, så lustgasen hann inte sluta verka innan jag behövde börja använda den igen. 

Jag börjar känna mig helt borta. Jag är inte alls medveten om vad som händer, jag blir helt yr, börjar svamla (vilket mamma och Per tyckte var väldigt roligt) och jag märker knappt ens av att det är folk i rummet. Jag tycker det är väldigt obehagligt och jag vill inte har lustgasen något mer! Jag börjar prata med Per och mamma och hur jag känner mig, och säger att jag nog vill lha en ryggbedövning istället, för jag klarar inte av lustgasen något mer. Jag hade bestämt mig innan att jag inte ville ta någon smärtlindring om vi inte alla var överens om att jag behövde det. De håller med mig och vi pratar med barnmorskan som också håller med.

Barnmorskan ringer till narkosläkaren.

13.12

Narkos dr på plats. Lite svårt att lägga EDA, försöket misslyckas. Narkoskollega rings och förväntas komma snart.

13.45

Narkoskollega på plats. Jennifer får sitta denna gång.

13.58

EDA på plats på första försöket.

14.14

God effekt av EDA. Känner knappt av sammandragningarna nu.

Jag får ligga ner i fosterställning medan läkaren försöker lägga ryggbedövningen. Jag har ett svagt minna av att han skojar om att han hade glömt glasögonen hemma idag. Mamma skrattar, och jag tycker faktiskt också det är lite roligt. Jag blir inte mer orolig, utan det lättar bara upp stämningen lite. Jag kommer ihåg hur det kändes när han skulle föra in slangen i ryggen, den liksom skrapade emot ryggkotorna, eller så kändes det iaf. Det var lite obehagligt, men det gjorde inte alls on!

Tyvärr så misslyckas försöket men som tur är så är över-narkosläkaren på jour idag så han rings in för att lägga bedövningen. Han kommer efter ett tag. Den här gången så får jag sitta upp och skjuta rygg. Min barnmorska försöker (omedvetet) få mig att svanka, hon gör tvärtom vad läkaren vill att jag gör. Det trycks liksom från två olika håll. Jag säger ingenting däremot, mest för att jag försöker koncentrera mig men jag blir lite irriterad. Den här gången så lyckas det iaf och bedövningen tar väldigt bra. Det är en enorm lättnad!

14.15

Förlossningsförlopp

Klart fostervatten kommer rikligt. Skalp ctg-reg inledd.

Vattnet går. På riktigt, så att det bara forsar ut. Så som på film. Lite varmt och äckligt, fast på nåt sätt lite mysigt. Som att kissa på sig. Nu så sätter de en skalpelektrod på bäbisens huvud istället för att jag ska ha ctg-dosan runt magen hela tiden. Väldigt bra. Speciellt eftersom bäbisen sparkade bort dosan hela tiden så den tappade kontakten väldigt ofta.

Nu är det inte så mycket som händer, jag går på toaletten, vilar mig och det görs lite vaginala undersökningar. Jag har inte någon koll på hur många centimeter jag är öppen under nån del av förloppet, och det tror jag var ganska bra. Det kändes aldrig som att det var någon stress eller press. Jag kände mig aldrig besviken för att det gick för långsamt, och aldrig heller rädd för att det gick för snabbt. Det jag vet däremot är att bäbis fortfarande är ovanför spinaetaggarna. Jag tror också att de höjde droppet mera nu.

16.20

Visar ctg för förlossningsjouren Pelle Kempe. Avvaktar med höjning av dropp till nästa vu.

16.40

Fosterljud 87

16.43

Ligger på vä. sida

17.08

Fosterljud 102

17.12

Kräks

Förlossningsläkaren kommer in. Han var tydligen DÖSNYGG. Mamma pratar fortfarande om det när vi pratar om förlossningen. 

Jag kommer inte ihåg så jättemycket av just det här, men tydligen så sjönk fosterljuden lite väl mycket och lite väl snabbt. Sen så kräks jag (det minns jag).  Antagligen så passerade bäbisens huvud spinaetaggarna precis då. Det är väldigt vanligt att man kräks då, ingen vet riktigt varför.

17.48

Fosterljud 162

17.55

Krystvärkar

18.40

Födelse

Jag blir AKUT bajsnödig. Jag säger det till mamma och hon skrattar lite åt mig och säger att jag ska föda barn. Jag kommer ihåg att jag blev lite irriterad på henne, för det visste jag ju, men just nu i denna stund så kändes det som att jag skulle bajsa på mig.

Självklart så hade ju mamma rätt (fast säg inte det till henne). Det var ju faktistkt bäbisen som ville komma ut, inte något annat. Eller ja något annat kanske också kom ut men det märkte jag aldrig isf. Tack barnmorskor!

Nu börjar jag krysta och det går väl ganska bra men I efterhand så har jag fått höra av mamma att de blev lite oroliga för bäbisen, de tyckte att det tog lite för lång tid för bäbisen att ta sig ner genom förlossningskanalen. De hade precis tagit beslutet för att använda sig av sugklocka när plopp, så kom han ner och låg precis innanför slidöppningen. Bra jobbat bäbis!

Efter ett antal krystningar, har ingen aning om nåt egentligt antal, så är huvudet ute. Mamma tittade och såg en hel del mörkt hår. Sen så säger det bara plopp igen och hela han är ute och det är den absolut största lättnaden jag någonsin har känt. Jag säger "tack gode gud" högt när de drar ut honom och de andra i rummet verkar småskrattar lite åt mig.

Mitt i all uppståndelsen så märker jag att varken mamma eller Per verkar komma ihåg det jag hade bett de komma ihåg. Nämligen att jag ville att de skulle torka av bäbisen ganska mycket innan de la honom på mitt bröst. Så jag säger det själv. Det måste ha låtit ganska roligt. Barnmorskan frågar om jag vill ha barnet på bröstet, jag säger "Ja, men kan ni torka av honom först" med en helt utmattad och antagligen något skakig röst.

Men de gör det iaf och sen får jag honom på bröstet. Han var väldans söt. Inte det minsta skrynklig. Barnmorskan berättar för oss varför det tog sån lång tid innan han kom ner. Han hade tydligen legat i stålmannen-pose där inne så handen kom ut samtidigt/ lite för huvudet. det blev lite trångt helt enkelt.

Jag krystar ut moderkakan utan några bekymmer, kommer inte ihåg det så bra. Barnmorskan börjar undersöka om jag har fått några bristningar. Det kommer jag MYCKET väl ihåg. Jag tror att den undersökningen var det absolut värsta på hela förlossningen. Så hon lägger ganska snabbt en bedövning innan hon ens gör klar undersökningen. Jag har fått två ganska små bristningar, en som sys ihop och en som ska få självläka. Sean blir vi lämnade ensamma.

Jag kommer ihåg att jag sa till mamma att det inte alls var så farligt som jag hade trott. Självklart så gjorde det ont som tusan, men inte alls på samma sätt som jag hade föreställt mig. Kan även tillägga att när krystvärkarna kom så hade ryggbedövningen avtagit, så jag kunde känna allting. Och det var jättebra!

Många pratar om att de får ett sånt enormt rus med kärlet så fort de får sitt barn. Jag upplevde aldrig det. Jag vet inte när det kom, men jag har nu en ofantlig stor kärlek till mitt barn. Men jag tror det byggdes upp allt eftersom. Det kom inte bara helt plötsligt. 

Den 27e juni, 2012, kl 18.40 så föddes Oskar.

Fortsättning följer... Tiden efter förlossningen